Kanalfärd på Donau

Vi har hittat ett sätt som gör långsegling så otroligt mycket enklare än vad vi redan har gjort med vår segelbåt ”Anna Lisa”.

För två år sedan köpte jag en liten Terhi 520HT motorbåt i Småland. Hon är 5 meter lång, orange, har två bäddar och är utrustad med en 70 hk Yamaha utombordsmotor.

Det är kanske inte den typen av båt man förknippar med långsegling, men 2021 åkte jag och vår son Troels i den lilla 5-metersbåten genom hela Europa, från Östersjön till Medelhavet.

I år var det dags för en ny långsegling och nu var det jag och vår dotter Mathilda, 19 år, som trailade båten till Österrike, för att åka nedför Donau.

Välkommen till Donau

Vi kör ut ur hamnen 50 km väster om Wien och så fort vi passerar de skyddande pirarmarna tar den starka strömmen tag i oss. Donau är i ständig rörelse, och dess vatten

skickar oss ut mot Svarta Havet 1 900 km längre bort.

Vi står bredvid varandra bakom Mini Lisas lilla överbyggnad.

”Är du redo?” Jag ler mot Mathilda.

Hon nickar och sedan trycker jag ner gasreglaget och aktiverar Mini Lisas 70 hästkrafter. Vi flyger ner för den breda floden. Den heta fartvinden känns som en hårtork och Mathildas långa ljusa hår fladdrar bakom henne.

Vi är på väg.

Solens varma strålar dansar på vattenytan, som om de försöker fånga alla de många berättelser som Donau har vittnat om under årtusenden. Mini Lisas vita kölvattenvågor skänker ytterligare en historia till Donau innan de långsamt försvinner. Men snart måste vi sakta ner.

”Wauw”, säger Mathilda och pekar.

Det är som om de skogsklädda bergen har arrangerat en vacker inramning kring floden för att framhäva dess skönhet. Jag följer Mathildas blick och ser ett slott på en av bergstopparna ner mot vattnet.

”Wauw”, upprepar jag, kan inte hitta ett bättre ord. Jag föreställer mig en svunnen tid av hedersvärda riddare och romantiska äventyr från när Donau fortfarande var en viktig nav för resor.

Fartvindens milda sus och ljudet av Mini Lisas skrov som smeker de små vågorna när hon hoppar över dem får mig att sjunka in i ögonblicket. Landskapet öppnar sig sakta och avslöjar Wiens skyline vid horisonten. Just nu är det en sagostad som fören pekar mot.

Bratislava

Några dagar efter har vi de trädklädda österrikiska bergen bakom oss, nu leder Donau oss direkt in till centrum av Slovakiens huvudstad. Tornen och murarna på Bratislava Slott, som ligger majestätiskt på en kulle ovanför vattnet, är något av det första vi ser. Vi saktar ner och tar in atmosfären från de gamla husen. Vi hör det avlägsna ljudet av kyrkklockor och en bil som tutar. När vi åker under de imponerande broarna över floden kan jag känna hur spänningen växer. Det är som om jag redan från vattnet kan känna den blandning av historia och kultur som väntar på oss i Bratislava.

Club MYSB står det på en skylt vid en sidokanal. Bokstäverna är så bleka att vi bara kan läsa dem för att vi vet vad det ska stå.

Flodens ström släpper taget om oss när vi sakta kör in i kanalen. Det finns en salig blandning av husbåtar, flytbryggor och motorbåtar på båda sidor.

”Kan vi förtöja här?” Jag ropar till en man i 30-årsåldern som står på en av pontonerna vid vad jag tror är Club Motor Yacht Service Bratislava.

”Självklart”, svarar han på flytande engelska och pekar på en tom plats där han står. ”Eller där borta, på andra sidan klubbhuset.”

Trots att klockan är fem på eftermiddagen är det fortfarande 34 grader, så vi tar en plats där det är mest skugga. Mathilda hoppar upp på bryggan med förtöjningarna, och hon ser till att inte ramla rakt ner i det stora hålet där några plankor saknas. Hon skrattar. ”Vilken skillnad från hamnen i Wien.”

Jag skrattar tillbaka. ”Ja, nu är vi på äventyr. Ska vi inte bara gå direkt upp till restaurangen och beställa en öl?”

Solen attackerar oss direkt nu när fartvinden inte är med och svalkar oss. Jag svettas och det är nästan outhärdligt. Kanske borde vi bara ha ankrat ute på floden någonstans? Men jag trycker bort tanken. Vi vill ju ut och träffa lite folk.

”En euro för en öl och 1,20 euro för ett glas vitt vin”, säger Mathilda. — Då kan vi leva med att restaurangen också är en motorverkstad.

Fairytale Village

Det vindstilla och trots att solen fortfarande står lågt på himlen kan vi känna att det blir en väldigt varm dag igen. Ute på floden gasar vi och Bratislavas höghus ersätts snabbt av skog längs Donaus sidor. Vi råkar nästan köra förbi den gamla flodarmen som är Fairytale Village. En ö ligger i ingången, och till vänster om den ligger en 40-fots segelbåt med mast och segel.

Det är som ett slags Venedig, fast med husbåtar. Moderna flytande hus, gamla hjulångare, flytande stugor och gamla bogserbåtar. Allt som kan flyta har använts för att bygga Fairytale Village som vi i Bratislava rekommenderas att besöka.

Vi fortsätter på byns vattenvägar och fascineras av den maritima staden och ankrar slutligen i en sjö i mitten.

”Ska vi bada eller äta frukost först?” Jag tar av mig kepsen och torkar svetten ur pannan.

”Definitivt bada”, svarar Mathilda och tittar längtansfullt på vattnet.

Vi simmar runt Mini Lisa, sätter oss på det lilla akterdäcket och lufttorkar snabbt och glider sedan tillbaka ner i det inbjudande vattnet. Vattnet är 24 grader och luften är redan 28.

Efter frukost flyger jag lite med min drönare för att filma och fota lite. När jag tittar på bilderna efteråt rynkar jag pannan. Vad finns i vattnet? Det är inte växter, för det rör på sig. Jag zoomar in och är nu säker. Stora fiskstim simmar runt oss, men det är inte vilken typ av fisk som helst.

”Du…” säger jag och ser upp från mobilen, där drönarfilmen spelas upp på skärmen. Fiskar halva längden av Mini Lisa, det vill säga två till tre meter långa, simmar i sjön där vi ligger ankrade.

Mathilda tittar på mig. Det måste ha varit något i min röst, för hon släpper min blick och tittar ner på mobilskärmen och följer de mörka skuggorna som sakta rör sig i sjön.

”Det är stör”, säger jag som svar på frågan hon ännu inte har ställt. ”Donau är känd för att vara hem för en av de största sötvattensfiskarna som någonsin levt. Men jag trodde inte att vi skulle se dem.”

”De är gigantiska”, säger Mathilda.

Vi googlar belugastör och inser att även om fiskarna som simmar runt oss är stora så är det ingenting jämfört med hur stora de faktiskt kan bli. Det största fångade exemplaret är över sju meter långt och vägde ett och ett halvt ton.

(Se drönarfilmen här)

Floden vidgar sig när vi fortsätter ner genom Östeuropa. Det är såklart stort att åka båt in i Budapest, men flodens vackra natur är det som fascinerar oss mest. Donau är på sina ställen över en kilometer bred, nästan som en sjö, och det finns små öar i det strömmande vattnet.

En stor örn sitter på en bred stock som flyter i floden. När vi närmar oss, viker den ut sina majestätiska vingar och lyfter graciöst. Jag funderar på om jag ska sakta ner för att inte störa den, när den flyger framför oss. Den är imponerande och ser inte alls ansträngd ut. Även om den är snabb är det som i slow motion när den glider genom luften. Vi kör i nästan 30 knop, men ändå är örnen vida överlägsen. Vi kan inte hänga med.

Serbien

Med ”Mini Lisa” kommer vi till Tyskland, Polen, Tjeckien, Österrike, Slovakien, Ungern, Kroatien och Serbien. Den lilla båten kommer på vår expedition till huvudstäderna Prag, Wien, Bratislava, Budapest och Belgrad, där vi avslutar turen.

Landskapet längs Donau erbjuder små byar, färgglada hus och kyrktorn pittoreskt i dalarna vid bergen. Vi säger inte så mycket när vi åker sista sträckan till Belgrad, Serbien. Vi njuter mest av landskapet och den något gammaldags och slitna miljö vi passerar.

En flock fåglar flyger över floden som för att guida oss på rätt väg. Deras skrik blir en del av soundtracket som ackompanjerar mullret från Yamahan och vi ser Belgrads konturer som en skyline av historia och modernt liv, långt innan vi är nära staden.

Vi svänger höger uppför bifloden Sava, som i Belgrad möter Donau. Vi kunde fortsätta hela vägen genom Bosnien, tillbaka till Kroatien och till Slovenien på Sava om vi ville. Det ger åtminstone en dröm om nästa års expedition. Men nu stannar vi här i Belgrad. Vi är fascinerade av den imponerande blandningen av hypermoderna skyskrapor och gamla, charmiga byhus. Vid kajerna finns också en blandning av nytt och gammalt. Det finns kryssningsfartyg, segelbåtar, små motorbåtar och husbåtar.

Från en restaurang blåser balkanmusik ut över hamnen. De glada harmonierna och de komplexa rytmerna ger mig en känsla av att det är lite exotiskt när vi på tomgång åker genom den stora hamnen och letar plats. Vi hör folk klappa till musiken, skratta och sjunga. Humöret smittar av sig, så vårt humör stiger om möjligt ännu mer.

Vad glad jag är att jag har en liten båt som kan ta mig med ut på äventyr.