Bjud på en öl!

Så fort båten kommer in på en flod, med gröna berg som reser sig på båda sidor om oss, händer det något.

Det är spännande och varierande.

Det är ett äventyr!

Jag har sagt det förut: Jag älskar att segla och att vara på öppet hav, men det är något speciellt med floder också.

 

I min bok Den sista idioten är inte född än delar jag med mig av många knäppa och roliga upplevelser från floderna, men resan jag precis kommit hem från nu kan bäst sammanfattas med den här stämningsbilden från Verdun i Frankrike:

 

“Du ska bara visa oss båten och bjuda på en öl”, säger gitarristen på engelska med fransk accent.

Klockan är elva på kvällen och vi går på gatan bara några meter från floden La Meuse i Verdun. Den franska sommarvärmen är inte tryckande längre, men ändå räcker det med shorts och t-shirt.

Jag talar fem språk, men franska är tyvärr inte ett av dem. Visst gör det det svårare när man som jag älskar att prata med människor. Men ändå går det förvånansvärt lätt när vi åker ner genom Frankrike från Holland och Belgien.

“Spelar du gitarr?” frågade en av kvinnorna i gruppen av glada människor när vi passerade dem lite tidigare.

“Eh, nja… ja…” svarade jag lite svävande på engelska, och plötsligt satt min kusin Karin och jag mitt bland ett gäng fransmän och jag fick en gitarr i handen. Den enda låten jag kunde komma på i det uppkomna ögonblicket var en med danska Kim Larsen. Det var “This is my life” där texten är på engelska så jag klarade det ändå.

Eftersom jag i det överraskande ögonblicket vågade tacka ja till att komma ur min komfortzon, har vi nu kommit med i gemenskapen. Ett brokigt gäng män och kvinnor där den yngsta går i gymnasiet och den äldsta är pensionär. Vissa talar engelska, andra inte. Ändå pratar vi med alla, för även de som har svårt för annat än franskan anstränger sig.

“Jag förstod inte helt”, säger en man när jag förklarar att vi är på väg till Mosel. Han vinkar till sig en kompis som översätter min engelska till franska, och sedan kan vårt samtal fortsätta.

Jag lämnar över gitarren till en av de andra, som slår på strängarna. En kvinna sjunger, och oavsett vilka ackord som spelas på gitarren kan hon texten. Vi andra sjunger med på refrängen medan vi smuttar på vår öl.

Jag får tillbaka gitarren, och börjar på upptakten till Proud Mary. De andra börjar snabbt sjunga med.

När vi kommer till den tredje versen verkar det som att allt hänger ihop:

If you come down to the river
Bet you gonna find some people who live
You don’t have to worry cause you have no money
People on the river are happy to give

Det är hjälpsamheten och vänligheten som vi själva ständigt möter på floden och runtomkring den. Inte bara ikväll över en öl med sång och gitarr, utan även i slussarna, i hamnarna och på gatorna.

I en sluss i Holland blev vi bjudna på espresso av en tysk, i en hamn i Holland blev vi bjudna på vin av Margrethe som hade läst “Den sista idioten är inte född än”, och på en ö i Belgien tyckte hamnkaptenen att vi inte skulle behöva betala hamnavgifter utan istället lägga pengarna på caféet.

Ute på gatan, i den varma franska natten, sugs jag helt in i den gästvänliga atmosfären och utbrister plötsligt:

“​​Så trevligt det är här. Vad måste jag göra för att också bli fransk?”

De andra skrattar och ler och han som nu har fått gitarren säger:
“Visa oss bara båten och bjud på en öl.”

Hela flocken skrattar igen, för de vet att vi inte alls kan vara ombord på lilla Mini Lisa. Det är inte heller någon som förväntar sig att vi ska bjuda dem på öl, för vi är redan med. Vi är redan en del av flocken och av gänget – även om vi inte är fransmän.

 

 

Ha en riktigt fin sommar – vi kanske ses där ute någonstans?

 

PS: “Så in i h…. Så bra underhållning och enorm inspiration”, skrev Kim till mig förra veckan.

Han hade läst Den sista idioten är inte född än.

Vill du också kombinera underhållning med avkoppling? Då ska du läsa “Den sista idioten är inte född än” Du kan köpa den här!
DS