Den sista idioten är inte född än

Så var det en som skrev till mig, när jag presenterade mitt nya projekt: Att köra “Mini Lisa”, en halvöppen 17 fots Terhi 520HT som är från en gång på 70-talet, till Medelhavet. Att hon är utrustad med en 70hk tvåtaktsmotor från 1997 gjorde inte saken mycket bättre i andras ögon. Motorn är överdimensionerad, kommer inte kunna klara av att köra långsamt på kanalerna och den kommer sota igen.

De hade säkert rätt allihopa, men i tisdags kl. 16.02 körde jag ut genom den sista slussen i Port Saint Louis – från floden Rhônes gröna färskvatten till Medelhavets blå saltvatten.

Sedan dess har jag och Mini Lisa åkt runt lite i Medelhavet, ankrat i en vik i Provence, badat i havet som är 22 grader varmt, och ligger nu inblåsta i den stora hamnen Vieux Port i Marseille.

 

Det största problemet

1249 sjömil har Mini Lisa, jag och olika besättningsmän seglat på tyska, luxembourgs och på de franska kanaler och floder – och nu i Medelhavet.

Vi har varit uppe på 360 meter över havet, suttit fast i slussar och förlorat en drönare (och en fender och en båtshake). Vi har frusit under natten, varit genomblöta av regnet och är nu inblåsta i Medelhavet.

Men vi har också fått se ställen i Europa som vi inte ens visste fanns, kört mellan berg, borgar och vinslott. Vi har mötts av en otrolig gästfrihet, fått hjälp när det behövts och haft djupa, förtroliga och roliga samtal.

I det stora hela har turen upplevts enklare, snabbare och roligare i den lilla 17 fots båten än vad det gjort de gånger som jag tidigare har kört till Medelhavet i både en 34 och en 30 fots båt.

Det största problemet har inte varit båten. Tvärtom faktiskt, för den har fungerat utan problem. Det största problemet har varit, att man anses vara lite märklig, när man ger sig av i en så liten båt.

Men jag kan leva med att vara märklig, eller kanske till och med att vara den sista idioten: Alternativet till att ge sig av med Mini Lisa var att inte komma iväg överhuvudtaget.

 

Många upplevelser

Jag sitter under ett olivträd på ett café i Marseille och bearbetar alla intryck. Medelhavssolen bränner på mina bara armar och jag försöker förstå, att mitt projekt nu är fullfört och avslutat.

Tänk vilken glädje lilla Mini Lisa har skänkt mig under de 1249 sjömilen på kanaler till Medelhavet.

I Tyskland har vi besökt millionstäder som Düsseldorf och Köln på den brusande och våldsamma Rhen. På Mosel har vi kört nere i dalgången, med gröna berg längs båda sidorna. När vi stannar till i vad som känns som små äventyrsbyar där korsvirkeshusen har spiror och torn, förväntade vi varje ögonblick, att Snövit och de sju små dvärgarna skulle komma fram och sjunga för oss.

Bara genom Frankrike har vi varit genom 144 slussar och vi har varit så långt ute på landet, att det verkade som en glömd bit av Europa. Ställen där tiden har stått stilla och bekymmer är inget som finns. Vi har kört ner genom Provence på den breda Rhône-floden, ätit och druckit så gott, att det verkade som att fåglarna började sjunga och blommorna att blomma.

Till allra sist kom vi ut till det varma Medelhavet, där jag har ankrat och badat och njutit av de 26 graders varma dagarna, trots att det nästan är oktober.

Efter caféebesöket går jag runt i Marseille och njuter av den sydländska stämningen. I en smal gata, som omgärdas av gamla hus med vita fönsterluckor, måste jag plötsligt stanna.

”Entre terre et mer” står det på en handmålad skylt till en butik, där den ljusblå färgen så smått har börjat flagna.

”Mellan land och hav” det är precis det Mini Lisa också har varit under de sista par månaderna. Kanalerna är inte riktigt havet, men det är inte heller land. Det är något mitt emellan, men med fördelen från båda delar: Det går att stanna nästan när man vill, precis som när man är på land. Men friheten och närheten till naturen finns fortfarande, som när man är på havet.

Men nu är vi äntligen vid havet. Målet är nått. Jag har åkt hela vägen till Medelhavet i min lilla båt.

(Du kan följa fortsatta äventyr med Mini Lisa på min Instagram, Facebook eller YouTube)